Ingen hockeyfantast

Arton sekunder kvar. Sjutton. MÅL! Johan hoppade och skrek. I ögonvrån såg han en man segna ned men han kunde inte tänka på det nu. Trettiofemtusen kronor! Snart var det klart, även om han inte var något stort hockeyfan var han åtminstone betydligt rikare. Musik dånade ut i hallen, människor vrålade, kramades och konfetti sprutade ut från någonstans högt ovanför dem. Färgerna började blekna och ljudet dämpades, snart såg han nästan ingenting och hörde bara ett dämpat dunkande…

Johan slog upp ögonen. Semester på Kanarieöarna, det vore ju inte dumt,tänkte han. Han drog lite på munnen och vände sig på sidan. Hon sov fortfarande där bredvid honom, vacker som en oktobermorgon. Han strök försiktigt bort en blond lock från hennes ansikte.

Som vanligt låg han kvar en stund och bara såg på henne men när solen började leta sig in runt rullgardinen svängde han tyst benen ur sängen och tassade ut i vardagsrummet. Det blir en bra dag, tänkte han och satte sig i soffan i bara kallingarna. För första gången hade något bra hänt i drömmen.

När han knäppt på Nyhetsmorgon Lördag sträckte han sig över soffan och drog upp datorn i knäet. Han visslade lite för sig själv, det pirrade i magen. Strax hade han surfat rätt på kvällens hockeymatcher. Malmö mot Djurgården. Han mindes tröjorna från drömmen, Malmö hade gjort det där målet som alla jublade för men hur han än räknade på oddsen fick han inte ihop summan i drömmen.

“Jaja,” sa han för sig själv, “man kanske får gå på hockey ikväll då.”

“Allting jag sett hittills har slagit in!” sa Johan när de åkte rulltrappan upp, “jag lovar!” Linn höjde ett ögonbryn och korsade armarna.

“Jag ska visa dig,” sa han och drog lite i henne när bilarna passerat. Arm i arm fortsatte de sedan över stationstorget bort mot arenan.

“Först drömmer jag om det,” fortsatte Johan när de kommit iväg från trängseln vid rulltrapporna till spåren, “och det jag minns på morgonen sen är det som händer under dagen.”

“Men bara samma dag?”

“Ja, samma dag,” svarade han, “så på något sätt ska jag vinna trettiofemtusen kronor idag på hockeyn!” Han hade svårt att inte spritta upp och ner vid tanken. Linn pressade ihop läpparna och sneglade på honom. Hur hade han trott att hon skull ta det egentligen? Hur skulle jag tänkt om nån sa att han kunde se framtiden? Han flinade lite.

“Vad skrattar du åt?” frågade hon leende och petade en armbåge i sidan på honom.

“Inget alls,” log han, “jag bara tänkte på hur absurt det måste låta.”

“Jo,” sa hon halvt för sig själv och log snett, “lite…”

De kom snart in i trängseln i foajén, visade biljetterna, visiterades av vakterna och följde strömmen upp på läktaren. Det var dags för matchstart och de hittade sina platser precis innan ljuset släcktes och spelarna gjorde entré till dunkande musik och pyroteknik. Efter lite presentationer och annat drog det igång till publikens jubel.

“Om MIF vinner idag så går de upp till Elitserien,” sa Johan. Lite hade han läst på.

“Jaha?” sa Linn och höjde ögonbrynen.

“Det är den högsta serien.”

“Jotack,” sa hon och snörpte på munnen, “lite koll har jag allt.” Han fnissade lite. Hon var inte heller någon stor hockeyfantast.

“Äh, kom igen,” sa han och ryckte på axlarna, “det blir kul, se det som en show.”

“Jag ska försöka,” svarade hon, “jag har bara för mycket att tänka på just nu.” Johan släppte det och vände sig mot matchen.

 

Det gick inte alls som planerat, redan i mitten på andra perioden låg Malmö under med 4 – 1 och Johan undrade om han drömt en vanlig dröm för en gångs skull. Han vände sig mot jumbotronen för att se reprisen av Djurgårdens senaste mål. Där! Liveodds, 350 gånger pengarna på Malmövinst. En hundring ger trettiofemtusen. Han drog upp mobilen, surfade in på sajten han registrerat sig på tidigare under dagen och satte en hundring. Magen pirrade, nu var det bara att vänta.

Arton sekunder kvar. Sjutton. MÅL! Johan hoppade och skrek. Precis som i drömmen! I ögonvrån såg han Linn huka sig ned. Vad gör hon? Han vände sig dit och såg Linn sitta på huk, frenetiskt pumpande i bröstet på en livlös man. Johan spärrade upp ögonen och alla muskler verkade sluta svara på tilltal.

“Ring 112!” skrek hon till honom för att överrösta jublet, “kom igen! Nu!” Han blinkade ett par gånger innan han fattade och fiskade upp mobilen.

Han försökte förklara situationen för SOS-Alarm-operatören och plötsligt verkade hans röst eka i hela arenan. En liten klick människor längst bort jublade men annars var det dödstyst.

“Rad 14 ja,” sa han i luren och såg sig förundrat omkring. Folk hade satt sig ned, tystnat, tappat ansiktet. Han vände sig mot jumbotronen. Djurgården hade kvitterat. Fyra sekunder kvar. Besvikelsen satt som en sten ned i magen samtidigt som han såg två sjukvårdare rusa ned för trapporna mot honom.

“Hallå?” hörde han från telefonen.

“Oj, förlåt,” sa han och skakade lite snabbt på huvudet.

“Ser du några sjukvårdare på väg mot dig?”

“Ja,” svarade han, “de kom fram precis.”

“Bra,” sa rösten, “tack för ditt samtal, de kan ta det därifrån.”

“Tack,” sa Johan och kände sig tom inombords, “hej.” Inga pengar. Linn vände sig mot honom och han kramade om henne. Han kände hur hon skakade lite.

“Hur är det?” frågade han.

“Han kommer klara sig,” svarade hon, “det är tur att vi var här.” Johan rynkade pannan. Han hade inte sett slutet av matchen i drömmen, den hade försvunnit innan. Men hade han inte…

“Jag såg honom också,” sa han till henne, “men jag var så fokuserad på pengarna att jag inte tänkte på det.” Hon såg upp på honom under ögonbrynen.

“Det verkar som jag bara ser folk som dör eller skadar sig,” konstaterade han och mötte hennes blick. Han drog henne tätt intill sig igen, lutade sin haka på hennes huvud och så stod de så en stund och pustade ut. Att några få minuter kunde vara så ansträngande.

Redan innan förlängningen började hade Johan och Linn lämnat arenan. De tog första bästa tåg, hoppade av på Triangeln och promenerade hem.

“Det där var jobbigt älskling,” sa Linn medan de gick.

“Mmm,” svarade Johan. Kommer jag bara drömma om olyckor och misär?tänkte han och bet sig i läppen.

“Men jag är glad att vi var där,” fortsatte Linn, “vi räddade någons liv.” Han pressade ihop munnen. Jag vet inte om jag orkar det, jag behöver något bra också.

“What´s up?” frågade hon och stannade.

“Jag vet inte,” svarade han och släppte ut ett långt andetag, “jag vet inte om jag orkar se folk dö och råka ut för olyckor hela tiden.” Han tog hennes händer. “Jag hoppades att det skulle vara annorlunda idag,” fortsatte han, “att det skulle vara nåt bra, nåt kul som hände…” Hon gav honom en kram innan de fortsatte nedför sista kvarteret.

“Jag vet att du inte är nån hockeyfantast,” sa hon. Han fnyste och drog på munnen. “Men det gick ju bra ändå.” Hon hade rätt. Som vanligt. De hade räddat en mans liv, det fick väl räknas som något. Strax kom de innanför dörren och Johan gick och la sig så fort han kunde.

De gick tillsammans över torget, hon skulle till tåget och han skulle handla lite så vid övergångsstället skiljdes de. Han såg hur hon gick ut mot rött som hon brukar, det kom ju inga bilar. Sen hörde han suset och den stora gula bussen kom farande innan färgerna bleknade…

Han satte sig käpprätt upp i sängen, såg sig omkring och mindes plötsligt.

Nej…