Dimman

Det var inte varje dag Sara kunde komma ihåg saker. Vissa dagar såg hon hela sitt liv för sig, andra dagar bleknade alla minnen bort med morgondimman. Som om den trängde in i hennes huvud och la sig som ett spöklikt täcke över allt som hon gjort. Hur hon än sträckte sig kunde hon inte nå genom dimman men hon visste alltid att allt fanns där, på andra sidan. Hon bet ihop och försökte knyta sjalen om midjan. Inte ens knyta kunde hon ordentligt längre. Om hon någonsin kunnat det, det var lite svårt att veta just nu.

 

När hon vände sig stod en gammal man framför henne, tyst, med ett litet leende. Vad väntade han på egentligen? Hon såg sig om. Sängen stod till höger, fönstret till vänster, men ingen annan var i rummet. Henne? Nej, det hade hon svårt att tänka sig.

“Sara, är du klar?” frågade han och såg rakt på henne.

“Jag? Väntar du på mig?” hennes ögon smalnade. Vad ville han med henne egentligen?

“Ja, jag tänkte ta med dig till bersån och visa lite foton men du ville klä på dig först.” Han log varmt mot henne.

“Vad heter du?” frågade hon, plötsligt nyfiken.

“Frank,” sa han och räckte henne armen. Bersån lät ju trevligt förstås. Syrenerna hade ju börjat blomma nyligen. Eller?

Sara nickade och tog hans arm. “Ja, det är ju dags för kaffe.”

 

Han ledde henne ut genom altandörren och höll henne under armen när hon på skakiga ben gick nedför trappan till trädgården. Vinden susade i björkarna och ett par små moln vilade på himlen över dem. Sara stannade i gräset nedanför sista trappsteget och drog ett djupt andetag. Häggen som stod nere vid trädgårdskanten stod i full blom och den söta doften blandade sig med den från syrénbersån. Frank la handen på hennes och hon vände sig mot honom med rynkad panna.

“Kaffet är framdukat,” sa han och nickade mot bordet där nere mellan buskarna. Sara log mot honom och började gå. Han verkade lite otålig. Han kanske också var kaffesugen.

Frank var inte otålig. Han var en lugn och tålmodig människa, det märkte hon. Hon tyckte om honom. Särskilt som han bjöd på kaffe och finska pinnar, det var ju hennes favoritkaka. De satt på snirkliga, vitmålade stolar under syrenernas blad. Solen lyste, fåglar kvittrade stillsamt och hon kände sig lugn—trots att hon fortfarande inte mindes längre än till morgonen. Det var synd, hon visste att det fanns där inom henne men dimman var i vägen. Som en vägg. Nej, inte riktigt. Mer som ett vitt tyg.

“Vilka fina bilder, Frank,” sa hon och vände sakta blad i det gamla fotoalbumet. “Är det du?”

“Ja,” svarade han. “Det var på Ekön, sommaren -59.” Han såg henne rakt i ögonen. Någonting tändes i henne, en svag eld som värmde luften i hennes huvud. Det rörde sig i dimman, hon såg det tydligt. Hon vände sig ner mot albumets gulnande sidor. Elden inom henne växte sig lite starkare, fick lite energi och hon kände dimman tunnas ut.

“Och … där är jag,” sa hon förundrat och pekade på kvinnan som stod bredvid Frank på fotot.

“Ja, där är du, älskling.” Han log och tog hennes sköra händer i sina.

De njöt av stunden. Snart skulle dimman lägra sig över henne igen men tills dess … tills dess kunde de bara vara. Tillsammans.