The Luminaries av Eleanor Catton

81IjfR60r1L._SL1500_The Luminaries (Granta Books, 2013) av Eleanor Catton är ett mysterium, en kärlekshistoria och ett historiskt dokument i ett, paketerad som en riktig tegelsten på en bit över 800 sidor.

I slutet av januari 1866 kliver en man ovetandes in i ett hemligt möte på ett sunkigt hotell mitt i Nya Zeeländska guldruschen. Han har precis kommit av båten i den då ganska nya staden Hokitika och vill bara sätta sig ned och röka en cigarr. I rummet har tolv personer samlat sig för att få rätsida på två till synes orelaterade mystiska händelser.

Tolv är också antalet delar i boken, där varje del är exakt hälften så lång som den förra, antalet kapitel i första delen, antalet stjärnbilder i astrologi och antalet dagar som boken behandlar. Strukturen är lika märklig, och spännande, som berättarrösten som fritt anpassar sig till den som för tillfället har äran att berätta historien.

The Luminaries vann 2013 års Man Booker Prize och med all rätt. Inte nog med att språket är fantastiskt och historien otroligt fängslande, mängden research för att avbilda inte bara de brittiska nykomlingarna utan även de kinesiska gruvarbetarna och den Maoriska urbefolkningen är gedigen och varje berättelse känns äkta. För det är inte bara de två mystiska händelserna vi får utreda utan hur de tolv, nu tretton, männen alla är sammankopplade med dem. De känns som äkta människor med äkta anledningar till att söka sig lyckan i guldruschens Nya Zeeland och de har äkta förhoppningar, farhågor och fördomar. Och det finns en mening med att de alla kom till just Hokitika. Men samtidigt dikteras deras öden av stjärnorna och var och en av dem är kopplad till en stjärnbild vars förflyttningar bestämmer vad som kommer att hända.

The Luminaries är ett märkligt fenomen i en värld där allt ska kortas, redigeras och brytas ned i mindre delar för att folk ska ha tid. Den är lång men samtidigt så strukturerad att den behåller spänningen över kapitlen. Den ger en mångfacetterad bild av vad guldruschen och koloniseringen av Nya Zeeland gjorde med människor; den låter alla sidor komma till tals, samtidigt som den i grund och botten är en deckare. Eller en kärlekshistoria. Eller ett litterärt experiment som studerar om en historia kan vara medryckande även om vi vet, eller tror vi vet, vad som kommer sen. Det enda jag vet säkert att den är är otroligt läsvärd.