Texten som trädgård

… eller “Ska du inte skjuta nån gång?”

En sak som alltid fascinerat mig med bra böcker (eller kanske snarare bra författare) är hur ledtrådarna till ‘mysteriets’ lösning alltid verkar vara snyggt utspridda genom hela boken. Innan jag själv insåg att det faktiskt går att gå tillbaka och lägga till, alternativt planera innan, så tyckte jag alltid att stora författare måste vara enormt smarta (därmed inte sagt att de inte är det, bara att de inte måste vara).

En ledtråd eller del av lösningarna brukar kallas för plantering, ett frö som sås tidigare i texten som kan “skördas” närmare slutet. Precis som när jag sår något i trädgården. Ännu tydligare blir bilden om man tänker sig att bara för att jag planterade där borta i början av trädgården så är jag inte klar där. När jag närmar mig slutet så får jag gå tillbaka för att rensa ogräs och se till att det viktiga jag planterade finns kvar.

 

Här kommer lite spoilers med lite, i mitt tycke, riktigt bra planteringar.

En plantering måste vara tillräckligt tydlig för att märkas men tillräckligt subtil för att också kunna gå förbi obemärkt. Alltså, inte klubba läsaren över huvudet med den men inte heller göra den så oansenlig att ingen nånsin märker den.

I Jane Eyre gjorde Charlotte Brontë det otroligt bra med den rika farbrodern som hon till slut ärver. Han dyker upp lite här och där genom boken och plötsligt får hon ärva en förmögenhet. Snyggt, subtilt men inte helt oväntat.
Dickens var inte helt dålig på det där heller. I Great Expectations planterar han Pips förmögenhet (eller den bakomliggande orsaken till) otroligt snyggt så att läsaren bara ibland misstänker att det kanske är nån annan än den gamla damen Havisham ända till det stora avslöjandet.
Och ett sista exempel, från A Game of Thrones: drakäggen som Daenerys Targaryen får i bröllopspresent. Dyra och vackra men ändå bara stenar. Åtminstone till slutet av boken då de kläcks och det visar sig vara äkta drakar. Något tydligare än de andra två men ändå så att de blir en bra bröllopspresent utan att bli för mycket innan de visar sig vara lösningen till hela världens problem (kanske?).

 

Ett annat sätt att se det på är som Anton Tjechov, ibland sedd som den moderna novellens fader, sa en gång: “om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten.” Ganska enkel logik egentligen, om det inte gör nån skillnad för berättelsen, låt bli att skriva in det. Det ger ofta en känsla av tillfredsställelse som läsare att upptäcka dem, att hitta pistolen som hänger på väggen och känna det klicka till i huvudet när man förstår vad den ska användas till. Samtidigt kan det också ge en känsla av förutsägbarhet när en överraskning kanske skulle vara bättre.Så den bästa planteringen, eller pistolen, skulle givetvis vara den som läggs märke till men inte fästs någon vikt vid.

Men hur funkar det om alla vet att om det står i texten så är det viktigt? Det handlar nog mest om att känna sin publik tror jag. Och om att bryta mot förväntningarna. Om jag hänger en pistol på väggen i första akten så antyder att någon ska bli skjuten i slutet. Men karaktären kanske kastar pistolen istället? Eller använder den för att skjuta sönder låset och komma ut ur rummet innan det vattenfylls? Eller plockar ur krutet ur patronerna och gör ett tomtebloss?

Det går ju så klart också att krydda texten med villospår och avledningar, det gäller bara att se till att det finns en balans så att inte berättelsen och flytet förstörs av en massa irrelevant dravel. Det viktigaste tycker jag är att det finns en möjlighet för uppmärksamma läsare att förstå kopplingarna innan författaren väljer att avslöja dem; att bjuda in dem till att ta en tur i trädgården och bilda sig en egen uppfattning av vad kvällens måltid kommer bestå av.

 

Jobbar du aktivt med planteringar eller Tjechovska pistoler eller kommer de oavsiktligt? Vad tycker du som läsare, är det viktigt eller helt ointressant?