The Language of Dying

untitledNyligen avslutade jag The Language of Dying (Jo Fletcher Books, 2013) av Sarah Pinborough och den var av det där slaget som får en att reflektera över livet och allt vi har och inte har.

The Language of Dying handlar om en kvinna som tagit sig an sin far när han blev dödligt sjuk. Vi kommer in i berättelsen när han har ungefär en vecka kvar att leva och boken är skriven som en dialog mellan dottern och fadern. Syskonen, alla trasiga på något sätt, kommer hem och samlas för att ta farväl av sin far, och vi får följa både konflikterna och höjdpunkterna samtidigt som vi får veta vad som har hänt i deras liv.

Det börjar försiktigt, lite trevande, och varje syskon som anländer till det lilla huset på engelska landsbygden bygger upp minnet av det goda som var men också allt det jobbiga som familjen varit med om. Tillsammans försöker de en gång till, kanske för sista gången, samsas och komma överens.

The Language of Dying är en bitvis tung och jobbig bok, trots att den klockar in på mindre än 130 sidor. Den visar ett antal människor vid sitt mest sårbara tillfälle, när en förälder är på väg att dö, och hur de handskas med det. Men samtidigt någonstans uppmanar den en att ta hand om de relationer vi har. Att ta hand om den tid vi har.