Skriva till musik?

Skriva till musik?

I senaste avsnittet av Fantastisk Podd pratade Malmögruppen om att skriva till musik. De är överens om att musik är något som de använder när de skriver och har lagt upp en intressant spellista.

Jag skriver nästan alltid till musik men det är inte så ofta som jag anpassar musiken till det jag har tänkt att skriva. Det är istället nåt som bara ligger där för att stänga ute resten av världen så jag får möjlighet att fokusera på det jag håller på med. Det måste inte alltid vara musik heller. Ibland har jag haft tv:n på och nåt sådär halvmediokert program igång som jag inte vill titta på men som ändå gör att jag kan fokusera på mitt.

Som alla andra intressen jag har går musiken jag lyssnar på i perioder men det finns ett gäng album som jag ofta skriver till oavsett hur min övriga musikkonsumtion ser ut. Album som Mumford & Sons Babel, Deus Ex: Human Revolution-soundtracket och Daft Punks fantastiska soundtrack till TRON: Legacy (länkar till Spotify) verkar alltid funka att skriva till, eller bara allmänt lyssna på när jag behöver stänga ute världen.

Men nån gång ibland behöver jag nåt som är så otroligt specifikt till det jag skriver att jag nästan inte kan skriva om jag inte hittar det. Det kan tänkas lite kontraproduktivt att behöva leta halvtimmesvis efter den perfekta musiken men om skrivandet går bättre när man väl kommer igång är det lätt värt det. Eller? Ett sånt exempel kom i somras när jag fick en idé till en novell ifrån ett musikstycke (här och ungefär 10 min framåt). Bilderna jag fick från musiken var precis vad jag behövde för att skriva och det var som att allt som jag skrev blev fel om jag inte lyssnade på just det där stycket.

Så det verkar ju som att det finns skäl till att prova om inte jag också borde ha olika spellistor (eller album, spellistor är ju skitjobbigt att fixa!) beroende på vilken känsla, miljö eller projekt jag jobbar med.

Har du musik när du skriver eller läser?

Texten som trädgård

… eller “Ska du inte skjuta nån gång?”

En sak som alltid fascinerat mig med bra böcker (eller kanske snarare bra författare) är hur ledtrådarna till ‘mysteriets’ lösning alltid verkar vara snyggt utspridda genom hela boken. Innan jag själv insåg att det faktiskt går att gå tillbaka och lägga till, alternativt planera innan, så tyckte jag alltid att stora författare måste vara enormt smarta (därmed inte sagt att de inte är det, bara att de inte måste vara).

En ledtråd eller del av lösningarna brukar kallas för plantering, ett frö som sås tidigare i texten som kan “skördas” närmare slutet. Precis som när jag sår något i trädgården. Ännu tydligare blir bilden om man tänker sig att bara för att jag planterade där borta i början av trädgården så är jag inte klar där. När jag närmar mig slutet så får jag gå tillbaka för att rensa ogräs och se till att det viktiga jag planterade finns kvar.

 

Här kommer lite spoilers med lite, i mitt tycke, riktigt bra planteringar.

En plantering måste vara tillräckligt tydlig för att märkas men tillräckligt subtil för att också kunna gå förbi obemärkt. Alltså, inte klubba läsaren över huvudet med den men inte heller göra den så oansenlig att ingen nånsin märker den.

I Jane Eyre gjorde Charlotte Brontë det otroligt bra med den rika farbrodern som hon till slut ärver. Han dyker upp lite här och där genom boken och plötsligt får hon ärva en förmögenhet. Snyggt, subtilt men inte helt oväntat.
Dickens var inte helt dålig på det där heller. I Great Expectations planterar han Pips förmögenhet (eller den bakomliggande orsaken till) otroligt snyggt så att läsaren bara ibland misstänker att det kanske är nån annan än den gamla damen Havisham ända till det stora avslöjandet.
Och ett sista exempel, från A Game of Thrones: drakäggen som Daenerys Targaryen får i bröllopspresent. Dyra och vackra men ändå bara stenar. Åtminstone till slutet av boken då de kläcks och det visar sig vara äkta drakar. Något tydligare än de andra två men ändå så att de blir en bra bröllopspresent utan att bli för mycket innan de visar sig vara lösningen till hela världens problem (kanske?).

 

Ett annat sätt att se det på är som Anton Tjechov, ibland sedd som den moderna novellens fader, sa en gång: “om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten.” Ganska enkel logik egentligen, om det inte gör nån skillnad för berättelsen, låt bli att skriva in det. Det ger ofta en känsla av tillfredsställelse som läsare att upptäcka dem, att hitta pistolen som hänger på väggen och känna det klicka till i huvudet när man förstår vad den ska användas till. Samtidigt kan det också ge en känsla av förutsägbarhet när en överraskning kanske skulle vara bättre.Så den bästa planteringen, eller pistolen, skulle givetvis vara den som läggs märke till men inte fästs någon vikt vid.

Men hur funkar det om alla vet att om det står i texten så är det viktigt? Det handlar nog mest om att känna sin publik tror jag. Och om att bryta mot förväntningarna. Om jag hänger en pistol på väggen i första akten så antyder att någon ska bli skjuten i slutet. Men karaktären kanske kastar pistolen istället? Eller använder den för att skjuta sönder låset och komma ut ur rummet innan det vattenfalls? Eller plockar ur krutet ur patronerna och gör ett tomtebloss?

Det går ju så klart också att krydda texten med villospår och avledningar, det gäller bara att se till att det finns en balans så att inte berättelsen och flytet förstörs av en massa irrelevant dravel. Det viktigaste tycker jag är att det finns en möjlighet för uppmärksamma läsare att förstå kopplingarna innan författaren väljer att avslöja dem; att bjuda in dem till att ta en tur i trädgården och bilda sig en egen uppfattning av vad kvällens måltid kommer bestå av.

 

Jobbar du aktivt med planteringar eller Tjechovska pistoler eller kommer de oavsiktligt? Vad tycker du som läsare, är det viktigt eller helt ointressant?

Ny termin, nya tag!

Mitt senaste inlägg här på bloggen var för fyra månader sen. Jag tog tidigt sommarlov kan man säga. Men nu börjar ju nästa termin och med den kommer nya böcker att läsa, nya uppsatser (en åtminstone) och nya skrivutmaningar. Så det kommer ni få läsa om, om ni vill givetvis, och det kommer även komma ut en och annan novell här på bloggen tror jag. De som redan finns för läsning hittar ni här till höger.

Jag har fortfarande ett par exemplar av Steampunkantologin kvar till salu och självklart står mitt erbjudande om kaffe (eller motsvarande) kvar!

Så nu får vi se varthän det barkar i höst; förhoppningsvis kommer det finnas mer kul och tänkvärda texter att läsa här tillsammans med de nyheter som berör vad jag gör i mitt skrivande. Om ni tycker att jag ska skriva om nåt särskilt, lämna en kommentar!

Att lära sig skriva

Att lära sig skriva

Det låter kanske dumt för lära sig skriva gjorde man ju för jättelänge sen. Och sen tränar man en hel massa genom hela skolan. Åtminstone gjorde man det. Men det hjälpte inte riktigt mig, min handstil är vedervärdig och inte ens med lite god vilja kan man säga att min skrivstil är vacker. Fast det var inte det jag menade, eller?

Jo, kanske. Jag upptäckte nämligen i veckan att det här med att skriva på dator förändrar mycket av min tankeverksamhet. Jag låter fingrarna gå och suddar fort som katten så jag skriver samtidigt som jag tänker. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt men framförallt så fastnar tanken hela tiden på meningen, eller ordet, jag håller på att skriva och fortsätter inte vidare till nästa formulering.

Häromdagen provade att ta fram mitt block och en blyertspenna när jag satte mig på tåget och så skrev jag ner en mening som jag haft i huvudet ganska länge men som aldrig riktigt visat var den hör hemma. Pennan skrev och medan pennan skrev vandrade tanken vidare. När nästa mening var formulerad skrev jag ned den och huvudet passade på att hoppa till nästa, och till nästa, och så vidare. Det var befriande.Det var som att jag instinktivt formulerade mig mer noggrant när jag visste att det var jobbigare att sudda och skriva om. Inte för att det borde stoppat mig, jag strök och ändrade fritt ändå, men undermedvetet så blev det ändå så.

Sen satte jag mig ner och skulle skriva ett blogginlägg här och fastnade i samma spår igen. Skrev en mening, suddade, skrev den igen lite annorlunda. Mycket märkligt. Men det kanske handlar om det. Bokstäverna på pappret kanske är lite mer permanenta än de på skärmen så de hinner passera två, tre gånger genom hjärnan innan de letar sig ut till pennan medan de på datorn kan gå direkt till fingrarna utan att passera filtret där bakom ögonen.

Hur gör ni när ni skriver? Papper och penna, dator, diktafon kanske?

Folktro och jag

Folktro och jag

Folktro är något som alltid fascinerat mig. Näcken som spelar i forsen eller vättarna som härjar i skogen lyckas alltid trollbinda mig. Att jag hade en farmor som mer än gärna berättade “sanna” historier har nog haft ett finger i spelet också.

Folktro är, kort och gott, något man inom en viss folkgrupp tror på; ofta övernaturliga förklaringar på svårförklarliga fenomen. Hur folk har sett någonting och sedan konstruerat en fantastisk berättelse för att kunna berätta det vidare. Men det som fascinerar mig mest är att folktro verkar finnas i alla kulturer på hela jorden. Överallt där det finns människor finns det ett behov av att både förklara saker och berätta historier. Det är liksom själva kärnan i det här med att vara författare.

Det första jag minns är när vi satt i bilen och åkte hem från farmor och farfar. Ute på fältet spelade dimman och mamma sa: “Titta på älvorna som dansar!”. Jag kunde föreställa mig hur de virvlade runt, runt, alldeles för fort för mig att kunna urskilja något annat än de vita slöjorna. Sedan var jag fast. Jag satt i knät på min farmor och bad henne berätta mer om älvorna, om trollen på berghällen och rået i skogsbrynet. När jag blev lite äldre läste hon böcker och berättade spökhistorier istället och kvar var det lite övernaturliga i botten. Det fastnade och fortfarande idag lyssnar jag gärna på folk som berättar om vad som har hänt i deras trakter.

Sådana upplevelser vill jag att andra ska ha också. Kanske människor som inte är uppvuxna i ett sammanhang där man berättade om konstigheter och magi. Vetenskapen är fantastisk och kan förklara så enormt mycket men i dess spår förlorar vi också mycket av de traditionella berättelserna. Ingen tror längre att en liten tomte smyger runt på gården och ser till att korna har det bra eller att det var en jätte som kastade det där irrblocket som ligger i närheten av prästgården. Därför skriver jag ofta berättelser där tron på lite övernaturliga saker kommer fram, och ibland visar de sig vara övernaturliga också. Och, självklart, för att jag själv fortfarande fascineras av det.

Vad har du för relation till folktron?

 

Bilden är Nøkken av Teodor Kittelsen (1857-1914), mitt favoritkonstverk och den som gav mig idén till min novell “Hinspolskan” som finns att läsa i Tidningen Skriva #3 2013.

Att hitta sin stil

Att hitta sin stil

Ett av de här problemen som jag stött på som författare är att hitta en egen stil. Vad är det som gör mina texter unika och vad är det som gör att det direkt går att se att det är jag som skrivit dem? Det här inlägget kanske inte är superintressant om du inte själv skriver men kanske belyser lite hur det snurrar i mitt huvud i förhållande till allt det här.

För ett par år sedan, innan jag verkligen började skriva mycket, led jag av adjektivsjukan (kolla här om du känner att jag pratar fikonspråk). Allt som jag såg i mitt huvud var tvunget att finnas på papper, varenda liten detalj var viktig och det var viktigt att det såg likadant ut i läsarens huvud. Annars hade jag ju inte förmedlat bilden ordentligt. Här kommer ett litet exempel med, i mitt tycke, överdrivet beskrivande kursiverat:

De förunderligt skulpterade vingarna slokade på den sorgsna figurens rygg och det högra benet var lätt böjt i knäet och vridet lite grann mot det vänstra …”

Rätt förvirrande va? Även om det beskriver exakt vad jag såg är det svårt att riktigt få grepp om det. Jag bestämmer över läsaren och ger inte läsaren chansen att själv se bilden framför sig. Jag hade nog inte riktigt hittat min stil här. Så när jag själv upptäckte att jag beskrev för mycket började jag tänka på det. Det resulterade i att jag inte beskrev tillräckligt mycket och jag hamnade på andra sidan spektrat istället.

Men det var också här någonstans som min stil började växa fram. Det var när jag tränade på beskrivningar, på dialog, på planteringar, på att varva korta och långa meningar och, kanske framför allt, på att faktiskt våga skriva som det där som kändes unikt för mig dök upp. Ungefär när jag slutade oroa mig för vad andra skulle tycka om det jag skrev. Slutade oroa mig jättemycket åtminstone. 

Jag tror nog att jag har hittat en stil som är ganska min. Visst går det att se spår av vad jag läser och har läst, vilka författare jag har imiterat, men samtidigt blir ju blandningen den som är min egen. Så om du oroar dig över det här med att hitta din stil, gör inte det. Den kommer nog. Annars kan du alltid läsa Chuck Wendigs (lite obscena) blogginlägg på ämnet.

Som vanligt är det inte bilden bredvid som har skrivit inlägget.