The Luminaries av Eleanor Catton

The Luminaries av Eleanor Catton

The Luminaries (Granta Books, 2013) av Eleanor Catton är ett mysterium, en kärlekshistoria och ett historiskt dokument i ett, paketerad som en riktig tegelsten på en bit över 800 sidor.

I slutet av januari 1866 kliver en man ovetandes in i ett hemligt möte på ett sunkigt hotell mitt i Nya Zeeländska guldruschen. Han har precis kommit av båten i den då ganska nya staden Hokitika och vill bara sätta sig ned och röka en cigarr. I rummet har tolv personer samlat sig för att få rätsida på två till synes orelaterade mystiska händelser.

Tolv är också antalet delar i boken, där varje del är exakt hälften så lång som den förra, antalet kapitel i första delen, antalet stjärnbilder i astrologi och antalet dagar som boken behandlar. Strukturen är lika märklig, och spännande, som berättarrösten som fritt anpassar sig till den som för tillfället har äran att berätta historien.

The Luminaries vann 2013 års Man Booker Prize och med all rätt. Inte nog med att språket är fantastiskt och historien otroligt fängslande, mängden research för att avbilda inte bara de brittiska nykomlingarna utan även de kinesiska gruvarbetarna och den Maoriska urbefolkningen är gedigen och varje berättelse känns äkta. För det är inte bara de två mystiska händelserna vi får utreda utan hur de tolv, nu tretton, männen alla är sammankopplade med dem. De känns som äkta människor med äkta anledningar till att söka sig lyckan i guldruschens Nya Zeeland och de har äkta förhoppningar, farhågor och fördomar. Och det finns en mening med att de alla kom till just Hokitika. Men samtidigt dikteras deras öden av stjärnorna och var och en av dem är kopplad till en stjärnbild vars förflyttningar bestämmer vad som kommer att hända.

The Luminaries är ett märkligt fenomen i en värld där allt ska kortas, redigeras och brytas ned i mindre delar för att folk ska ha tid. Den är lång men samtidigt så strukturerad att den behåller spänningen över kapitlen. Den ger en mångfacetterad bild av vad guldruschen och koloniseringen av Nya Zeeland gjorde med människor; den låter alla sidor komma till tals, samtidigt som den i grund och botten är en deckare. Eller en kärlekshistoria. Eller ett litterärt experiment som studerar om en historia kan vara medryckande även om vi vet, eller tror vi vet, vad som kommer sen. Det enda jag vet säkert att den är är otroligt läsvärd.

Among Others av Jo Walton

Among Others av Jo Walton

Among Others (Constable & Robinson, 2011) av Jo Walton är en av de mest lekfulla böcker jag har läst. Det är svårt att förklara en bok som är en sån kärleksförklaring till böcker och, främst, SF/F på något annat sätt.

Among Others är berättelsen om 15-åriga Morwenna som nyligen flytt från sin galna häxa (bokstavligen) till mor och utspelar sig i slutet av 70-talet. Precis innan bokens början har hon och hennes tvillingsyster Morganna utkämpat en strid mot deras mor som resulterar i tvillingsysterns död. Mori rymmer hemifrån och blir placerad hos sin far som hon aldrig har träffat. Pappan bor hos sina systrar och de (systrarna då) vill hellre att deras nyfunna niece spenderar sin tid någon annanstans och sätter henne på en internatskola.

Bokens uppbyggnad i form av dagboksinlägg gör att vi får känslan av att lära känna Mori och hennes tankar, tyckanden och känslor på djupet. Språket fångar en välbeläst tonåring perfekt utan att bli barnsligt eller pubertalt. Det är, som jag sa innan, lekfullt.

Moris upplevelse att magin och älvorna aldrig är långt borta (hon ser älvor nästan hela tiden) ger en starkt dubbel upplevelse av berättelsen. Den allra bästa för oss drömmare är såklart att allt hon skriver är sant, älvorna finns där, på ett annat plan, och magin är fullt användbar men svårhanterlig (vilket också verkar vara författarens avsikt). Det är en varm och mysig bild som målas upp, trots det grå vädret och den stereotypt brittiska överklassattityden hon möts av. Det finns en mening med livet, hon är inte ett trasigt tvillingpar, hon är en egen individ. Den andra är att det är en rent psykologisk upplevelse där hon konstruerar en värld för att kunna förklara och hantera sina trauman. Även den läsningen är vacker och även om den är mer tragisk skapar den en förståelse för vad som händer i en människa när hennes värld skakas om.

Among Others är en fantastisk historia om hur en snart vuxen kvinna lär sig hantera en trasig barndom och förlusten av en tvilling. Den leker med ord, med upplevelser och med böcker och är på flera plan en ren hyllning till fantastiklitteraturen men samtidigt en djup och psykologisk bok med tragiska undertoner. Jag har en känsla av att det här är en av de få böcker som jag kommer återkomma till och läsa igen bara för att få återuppleva den.

The Golem and the Jinni: A Novel

The Golem and the Jinni: A Novel

The Golem and the Jinni: A Novel (HarperCollins, 2013) av Helene Wecker  är ett alldeles strålande äventyr i förra sekelskiftets New York där två övernaturliga varelser försöker hitta sin plats.

The Golem and the Jinni handlar om precis det, en golem (en varelse skapad av lera från judisk folktro) och en djinn (en eldvarelse från arabisk mytologi) som stöter på varandra i New York. Golem skapades som fru till en excentrisk affärsman men när han dör upptäcker hon att hon kan höra alla människors önskningar och behov. Det gör att hon har svårt att stänga ute strömmen av tankar och hennes eget behov att uppfylla dem. Djinnen, som blev bunden i mänsklig form av en trollkarl för många år sedan, saknar sin frihet och har svårt att förstå varför man måste ha andra människor runt sig. De två träffar varandra och trots sina olikheter blir de vänner.

Det låter som en barnsaga på många vis men är en mycket vuxen och djup historia som inte bara handlar om två personers sökande efter sig själva utan också om hur det är att som invandrare komma till ett okänt land. Om tryggheten att hitta sin egen kultur och osäkerheten i den nya men samtidigt om vad människor ger upp i jakten på lycka, eller i flykten från det hemska. Men kanske mest av allt, om ensamhet.

Wecker använder ett språk som gör det lika självklart att magin och folktron är en del av den här världen som att ångbåtar är det. Hon målar upp en bild av New York som är både vacker och obehaglig, lockande och skrämmande, samtidigt som den bara är en bakgrund för de människor vars öden vi följer. På många sätt påminner den om Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell men i mindre format och med mer fokus på karaktärerna.

The Golem and the Jinni är en vackert skriven bok om att tvingas spela en roll för att passa in. Den tar två extremer och pressar in dem i ett sammanhang där de måste anpassa sig, hitta en medelväg mellan deras natur och samhällets krav, och försöka finna lycka. Budskapet är så relevant, utan att ta bort något från spänningen i äventyret, och det är svårt att inte känna med huvudpersonerna, deras ensamhet, deras vänskap och konflikterna inom dem. Konflikten mellan att få det de vill ha och det de behöver.

The Language of Dying

The Language of Dying

Nyligen avslutade jag The Language of Dying (Jo Fletcher Books, 2013) av Sarah Pinborough och den var av det där slaget som får en att reflektera över livet och allt vi har och inte har.

The Language of Dying handlar om en kvinna som tagit sig an sin far när han blev dödligt sjuk. Vi kommer in i berättelsen när han har ungefär en vecka kvar att leva och boken är skriven som en dialog mellan dottern och fadern. Syskonen, alla trasiga på något sätt, kommer hem och samlas för att ta farväl av sin far, och vi får följa både konflikterna och höjdpunkterna samtidigt som vi får veta vad som har hänt i deras liv.

Det börjar försiktigt, lite trevande, och varje syskon som anländer till det lilla huset på engelska landsbygden bygger upp minnet av det goda som var men också allt det jobbiga som familjen varit med om. Tillsammans försöker de en gång till, kanske för sista gången, samsas och komma överens.

The Language of Dying är en bitvis tung och jobbig bok, trots att den klockar in på mindre än 130 sidor. Den visar ett antal människor vid sitt mest sårbara tillfälle, när en förälder är på väg att dö, och hur de handskas med det. Men samtidigt någonstans uppmanar den en att ta hand om de relationer vi har. Att ta hand om den tid vi har.