The Luminaries av Eleanor Catton

The Luminaries av Eleanor Catton

The Luminaries (Granta Books, 2013) av Eleanor Catton är ett mysterium, en kärlekshistoria och ett historiskt dokument i ett, paketerad som en riktig tegelsten på en bit över 800 sidor.

I slutet av januari 1866 kliver en man ovetandes in i ett hemligt möte på ett sunkigt hotell mitt i Nya Zeeländska guldruschen. Han har precis kommit av båten i den då ganska nya staden Hokitika och vill bara sätta sig ned och röka en cigarr. I rummet har tolv personer samlat sig för att få rätsida på två till synes orelaterade mystiska händelser.

Tolv är också antalet delar i boken, där varje del är exakt hälften så lång som den förra, antalet kapitel i första delen, antalet stjärnbilder i astrologi och antalet dagar som boken behandlar. Strukturen är lika märklig, och spännande, som berättarrösten som fritt anpassar sig till den som för tillfället har äran att berätta historien.

The Luminaries vann 2013 års Man Booker Prize och med all rätt. Inte nog med att språket är fantastiskt och historien otroligt fängslande, mängden research för att avbilda inte bara de brittiska nykomlingarna utan även de kinesiska gruvarbetarna och den Maoriska urbefolkningen är gedigen och varje berättelse känns äkta. För det är inte bara de två mystiska händelserna vi får utreda utan hur de tolv, nu tretton, männen alla är sammankopplade med dem. De känns som äkta människor med äkta anledningar till att söka sig lyckan i guldruschens Nya Zeeland och de har äkta förhoppningar, farhågor och fördomar. Och det finns en mening med att de alla kom till just Hokitika. Men samtidigt dikteras deras öden av stjärnorna och var och en av dem är kopplad till en stjärnbild vars förflyttningar bestämmer vad som kommer att hända.

The Luminaries är ett märkligt fenomen i en värld där allt ska kortas, redigeras och brytas ned i mindre delar för att folk ska ha tid. Den är lång men samtidigt så strukturerad att den behåller spänningen över kapitlen. Den ger en mångfacetterad bild av vad guldruschen och koloniseringen av Nya Zeeland gjorde med människor; den låter alla sidor komma till tals, samtidigt som den i grund och botten är en deckare. Eller en kärlekshistoria. Eller ett litterärt experiment som studerar om en historia kan vara medryckande även om vi vet, eller tror vi vet, vad som kommer sen. Det enda jag vet säkert att den är är otroligt läsvärd.

Skriva till musik?

Skriva till musik?

I senaste avsnittet av Fantastisk Podd pratade Malmögruppen om att skriva till musik. De är överens om att musik är något som de använder när de skriver och har lagt upp en intressant spellista.

Jag skriver nästan alltid till musik men det är inte så ofta som jag anpassar musiken till det jag har tänkt att skriva. Det är istället nåt som bara ligger där för att stänga ute resten av världen så jag får möjlighet att fokusera på det jag håller på med. Det måste inte alltid vara musik heller. Ibland har jag haft tv:n på och nåt sådär halvmediokert program igång som jag inte vill titta på men som ändå gör att jag kan fokusera på mitt.

Som alla andra intressen jag har går musiken jag lyssnar på i perioder men det finns ett gäng album som jag ofta skriver till oavsett hur min övriga musikkonsumtion ser ut. Album som Mumford & Sons Babel, Deus Ex: Human Revolution-soundtracket och Daft Punks fantastiska soundtrack till TRON: Legacy (länkar till Spotify) verkar alltid funka att skriva till, eller bara allmänt lyssna på när jag behöver stänga ute världen.

Men nån gång ibland behöver jag nåt som är så otroligt specifikt till det jag skriver att jag nästan inte kan skriva om jag inte hittar det. Det kan tänkas lite kontraproduktivt att behöva leta halvtimmesvis efter den perfekta musiken men om skrivandet går bättre när man väl kommer igång är det lätt värt det. Eller? Ett sånt exempel kom i somras när jag fick en idé till en novell ifrån ett musikstycke (här och ungefär 10 min framåt). Bilderna jag fick från musiken var precis vad jag behövde för att skriva och det var som att allt som jag skrev blev fel om jag inte lyssnade på just det där stycket.

Så det verkar ju som att det finns skäl till att prova om inte jag också borde ha olika spellistor (eller album, spellistor är ju skitjobbigt att fixa!) beroende på vilken känsla, miljö eller projekt jag jobbar med.

Har du musik när du skriver eller läser?

Among Others av Jo Walton

Among Others av Jo Walton

Among Others (Constable & Robinson, 2011) av Jo Walton är en av de mest lekfulla böcker jag har läst. Det är svårt att förklara en bok som är en sån kärleksförklaring till böcker och, främst, SF/F på något annat sätt.

Among Others är berättelsen om 15-åriga Morwenna som nyligen flytt från sin galna häxa (bokstavligen) till mor och utspelar sig i slutet av 70-talet. Precis innan bokens början har hon och hennes tvillingsyster Morganna utkämpat en strid mot deras mor som resulterar i tvillingsysterns död. Mori rymmer hemifrån och blir placerad hos sin far som hon aldrig har träffat. Pappan bor hos sina systrar och de (systrarna då) vill hellre att deras nyfunna niece spenderar sin tid någon annanstans och sätter henne på en internatskola.

Bokens uppbyggnad i form av dagboksinlägg gör att vi får känslan av att lära känna Mori och hennes tankar, tyckanden och känslor på djupet. Språket fångar en välbeläst tonåring perfekt utan att bli barnsligt eller pubertalt. Det är, som jag sa innan, lekfullt.

Moris upplevelse att magin och älvorna aldrig är långt borta (hon ser älvor nästan hela tiden) ger en starkt dubbel upplevelse av berättelsen. Den allra bästa för oss drömmare är såklart att allt hon skriver är sant, älvorna finns där, på ett annat plan, och magin är fullt användbar men svårhanterlig (vilket också verkar vara författarens avsikt). Det är en varm och mysig bild som målas upp, trots det grå vädret och den stereotypt brittiska överklassattityden hon möts av. Det finns en mening med livet, hon är inte ett trasigt tvillingpar, hon är en egen individ. Den andra är att det är en rent psykologisk upplevelse där hon konstruerar en värld för att kunna förklara och hantera sina trauman. Även den läsningen är vacker och även om den är mer tragisk skapar den en förståelse för vad som händer i en människa när hennes värld skakas om.

Among Others är en fantastisk historia om hur en snart vuxen kvinna lär sig hantera en trasig barndom och förlusten av en tvilling. Den leker med ord, med upplevelser och med böcker och är på flera plan en ren hyllning till fantastiklitteraturen men samtidigt en djup och psykologisk bok med tragiska undertoner. Jag har en känsla av att det här är en av de få böcker som jag kommer återkomma till och läsa igen bara för att få återuppleva den.

Texten som trädgård

… eller “Ska du inte skjuta nån gång?”

En sak som alltid fascinerat mig med bra böcker (eller kanske snarare bra författare) är hur ledtrådarna till ‘mysteriets’ lösning alltid verkar vara snyggt utspridda genom hela boken. Innan jag själv insåg att det faktiskt går att gå tillbaka och lägga till, alternativt planera innan, så tyckte jag alltid att stora författare måste vara enormt smarta (därmed inte sagt att de inte är det, bara att de inte måste vara).

En ledtråd eller del av lösningarna brukar kallas för plantering, ett frö som sås tidigare i texten som kan “skördas” närmare slutet. Precis som när jag sår något i trädgården. Ännu tydligare blir bilden om man tänker sig att bara för att jag planterade där borta i början av trädgården så är jag inte klar där. När jag närmar mig slutet så får jag gå tillbaka för att rensa ogräs och se till att det viktiga jag planterade finns kvar.

 

Här kommer lite spoilers med lite, i mitt tycke, riktigt bra planteringar.

En plantering måste vara tillräckligt tydlig för att märkas men tillräckligt subtil för att också kunna gå förbi obemärkt. Alltså, inte klubba läsaren över huvudet med den men inte heller göra den så oansenlig att ingen nånsin märker den.

I Jane Eyre gjorde Charlotte Brontë det otroligt bra med den rika farbrodern som hon till slut ärver. Han dyker upp lite här och där genom boken och plötsligt får hon ärva en förmögenhet. Snyggt, subtilt men inte helt oväntat.
Dickens var inte helt dålig på det där heller. I Great Expectations planterar han Pips förmögenhet (eller den bakomliggande orsaken till) otroligt snyggt så att läsaren bara ibland misstänker att det kanske är nån annan än den gamla damen Havisham ända till det stora avslöjandet.
Och ett sista exempel, från A Game of Thrones: drakäggen som Daenerys Targaryen får i bröllopspresent. Dyra och vackra men ändå bara stenar. Åtminstone till slutet av boken då de kläcks och det visar sig vara äkta drakar. Något tydligare än de andra två men ändå så att de blir en bra bröllopspresent utan att bli för mycket innan de visar sig vara lösningen till hela världens problem (kanske?).

 

Ett annat sätt att se det på är som Anton Tjechov, ibland sedd som den moderna novellens fader, sa en gång: “om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten.” Ganska enkel logik egentligen, om det inte gör nån skillnad för berättelsen, låt bli att skriva in det. Det ger ofta en känsla av tillfredsställelse som läsare att upptäcka dem, att hitta pistolen som hänger på väggen och känna det klicka till i huvudet när man förstår vad den ska användas till. Samtidigt kan det också ge en känsla av förutsägbarhet när en överraskning kanske skulle vara bättre.Så den bästa planteringen, eller pistolen, skulle givetvis vara den som läggs märke till men inte fästs någon vikt vid.

Men hur funkar det om alla vet att om det står i texten så är det viktigt? Det handlar nog mest om att känna sin publik tror jag. Och om att bryta mot förväntningarna. Om jag hänger en pistol på väggen i första akten så antyder att någon ska bli skjuten i slutet. Men karaktären kanske kastar pistolen istället? Eller använder den för att skjuta sönder låset och komma ut ur rummet innan det vattenfalls? Eller plockar ur krutet ur patronerna och gör ett tomtebloss?

Det går ju så klart också att krydda texten med villospår och avledningar, det gäller bara att se till att det finns en balans så att inte berättelsen och flytet förstörs av en massa irrelevant dravel. Det viktigaste tycker jag är att det finns en möjlighet för uppmärksamma läsare att förstå kopplingarna innan författaren väljer att avslöja dem; att bjuda in dem till att ta en tur i trädgården och bilda sig en egen uppfattning av vad kvällens måltid kommer bestå av.

 

Jobbar du aktivt med planteringar eller Tjechovska pistoler eller kommer de oavsiktligt? Vad tycker du som läsare, är det viktigt eller helt ointressant?

Ny termin, nya tag!

Mitt senaste inlägg här på bloggen var för fyra månader sen. Jag tog tidigt sommarlov kan man säga. Men nu börjar ju nästa termin och med den kommer nya böcker att läsa, nya uppsatser (en åtminstone) och nya skrivutmaningar. Så det kommer ni få läsa om, om ni vill givetvis, och det kommer även komma ut en och annan novell här på bloggen tror jag. De som redan finns för läsning hittar ni här till höger.

Jag har fortfarande ett par exemplar av Steampunkantologin kvar till salu och självklart står mitt erbjudande om kaffe (eller motsvarande) kvar!

Så nu får vi se varthän det barkar i höst; förhoppningsvis kommer det finnas mer kul och tänkvärda texter att läsa här tillsammans med de nyheter som berör vad jag gör i mitt skrivande. Om ni tycker att jag ska skriva om nåt särskilt, lämna en kommentar!

Att lära sig skriva

Att lära sig skriva

Det låter kanske dumt för lära sig skriva gjorde man ju för jättelänge sen. Och sen tränar man en hel massa genom hela skolan. Åtminstone gjorde man det. Men det hjälpte inte riktigt mig, min handstil är vedervärdig och inte ens med lite god vilja kan man säga att min skrivstil är vacker. Fast det var inte det jag menade, eller?

Jo, kanske. Jag upptäckte nämligen i veckan att det här med att skriva på dator förändrar mycket av min tankeverksamhet. Jag låter fingrarna gå och suddar fort som katten så jag skriver samtidigt som jag tänker. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt men framförallt så fastnar tanken hela tiden på meningen, eller ordet, jag håller på att skriva och fortsätter inte vidare till nästa formulering.

Häromdagen provade att ta fram mitt block och en blyertspenna när jag satte mig på tåget och så skrev jag ner en mening som jag haft i huvudet ganska länge men som aldrig riktigt visat var den hör hemma. Pennan skrev och medan pennan skrev vandrade tanken vidare. När nästa mening var formulerad skrev jag ned den och huvudet passade på att hoppa till nästa, och till nästa, och så vidare. Det var befriande.Det var som att jag instinktivt formulerade mig mer noggrant när jag visste att det var jobbigare att sudda och skriva om. Inte för att det borde stoppat mig, jag strök och ändrade fritt ändå, men undermedvetet så blev det ändå så.

Sen satte jag mig ner och skulle skriva ett blogginlägg här och fastnade i samma spår igen. Skrev en mening, suddade, skrev den igen lite annorlunda. Mycket märkligt. Men det kanske handlar om det. Bokstäverna på pappret kanske är lite mer permanenta än de på skärmen så de hinner passera två, tre gånger genom hjärnan innan de letar sig ut till pennan medan de på datorn kan gå direkt till fingrarna utan att passera filtret där bakom ögonen.

Hur gör ni när ni skriver? Papper och penna, dator, diktafon kanske?

Steampunkantologin är nära!

Steampunkantologin är nära!

På lördag (den 27:e april) släpps steampunkantologin I varje ångetag på bokmässan Andra Världar och som ni så klart vet redan har jag en novell med i den (tillsammans med de här författarna). Du kan köpa den av mig om du vill, 79 kr plus ev. frakt, och hämtar du den här kan jag bjuda på en kopp kaffe. Om du inte vet vad steampunk är för något gör det absolut ingenting, här kommer en liten kort förklaring.

Steampunk för mig är en alternativ värld där elektriciteten aldrig riktigt slog igenom och ångkraft är den främsta drivkraften. Man kan göra mycket med ånga, till och med datorer, och mycket av det man senare gjorde med el går att göra med ånga med lite fantasi. Estetiken påminner ofta om hur det såg ut i världen under andra halvan av 1800-talet och fram till ungefär sekelskiftet 18-/1900-talet men ibland kan det rent av utspela sig i en postapokalyptisk värld. Lite där skulle man kunna stanna och sen låta fantasin skena iväg med resten så det tänker jag göra.

För att kika lite närmare på vad genren har att erbjuda är det enklast att kolla på The Ranting Dragons lista. Där finns läsning över sommaren och räcker mer än väl som introduktion till vad steampunk är.

Folktro och jag

Folktro och jag

Folktro är något som alltid fascinerat mig. Näcken som spelar i forsen eller vättarna som härjar i skogen lyckas alltid trollbinda mig. Att jag hade en farmor som mer än gärna berättade “sanna” historier har nog haft ett finger i spelet också.

Folktro är, kort och gott, något man inom en viss folkgrupp tror på; ofta övernaturliga förklaringar på svårförklarliga fenomen. Hur folk har sett någonting och sedan konstruerat en fantastisk berättelse för att kunna berätta det vidare. Men det som fascinerar mig mest är att folktro verkar finnas i alla kulturer på hela jorden. Överallt där det finns människor finns det ett behov av att både förklara saker och berätta historier. Det är liksom själva kärnan i det här med att vara författare.

Det första jag minns är när vi satt i bilen och åkte hem från farmor och farfar. Ute på fältet spelade dimman och mamma sa: “Titta på älvorna som dansar!”. Jag kunde föreställa mig hur de virvlade runt, runt, alldeles för fort för mig att kunna urskilja något annat än de vita slöjorna. Sedan var jag fast. Jag satt i knät på min farmor och bad henne berätta mer om älvorna, om trollen på berghällen och rået i skogsbrynet. När jag blev lite äldre läste hon böcker och berättade spökhistorier istället och kvar var det lite övernaturliga i botten. Det fastnade och fortfarande idag lyssnar jag gärna på folk som berättar om vad som har hänt i deras trakter.

Sådana upplevelser vill jag att andra ska ha också. Kanske människor som inte är uppvuxna i ett sammanhang där man berättade om konstigheter och magi. Vetenskapen är fantastisk och kan förklara så enormt mycket men i dess spår förlorar vi också mycket av de traditionella berättelserna. Ingen tror längre att en liten tomte smyger runt på gården och ser till att korna har det bra eller att det var en jätte som kastade det där irrblocket som ligger i närheten av prästgården. Därför skriver jag ofta berättelser där tron på lite övernaturliga saker kommer fram, och ibland visar de sig vara övernaturliga också. Och, självklart, för att jag själv fortfarande fascineras av det.

Vad har du för relation till folktron?

 

Bilden är Nøkken av Teodor Kittelsen (1857-1914), mitt favoritkonstverk och den som gav mig idén till min novell “Hinspolskan” som finns att läsa i Tidningen Skriva #3 2013.

Att hitta sin stil

Att hitta sin stil

Ett av de här problemen som jag stött på som författare är att hitta en egen stil. Vad är det som gör mina texter unika och vad är det som gör att det direkt går att se att det är jag som skrivit dem? Det här inlägget kanske inte är superintressant om du inte själv skriver men kanske belyser lite hur det snurrar i mitt huvud i förhållande till allt det här.

För ett par år sedan, innan jag verkligen började skriva mycket, led jag av adjektivsjukan (kolla här om du känner att jag pratar fikonspråk). Allt som jag såg i mitt huvud var tvunget att finnas på papper, varenda liten detalj var viktig och det var viktigt att det såg likadant ut i läsarens huvud. Annars hade jag ju inte förmedlat bilden ordentligt. Här kommer ett litet exempel med, i mitt tycke, överdrivet beskrivande kursiverat:

De förunderligt skulpterade vingarna slokade på den sorgsna figurens rygg och det högra benet var lätt böjt i knäet och vridet lite grann mot det vänstra …”

Rätt förvirrande va? Även om det beskriver exakt vad jag såg är det svårt att riktigt få grepp om det. Jag bestämmer över läsaren och ger inte läsaren chansen att själv se bilden framför sig. Jag hade nog inte riktigt hittat min stil här. Så när jag själv upptäckte att jag beskrev för mycket började jag tänka på det. Det resulterade i att jag inte beskrev tillräckligt mycket och jag hamnade på andra sidan spektrat istället.

Men det var också här någonstans som min stil började växa fram. Det var när jag tränade på beskrivningar, på dialog, på planteringar, på att varva korta och långa meningar och, kanske framför allt, på att faktiskt våga skriva som det där som kändes unikt för mig dök upp. Ungefär när jag slutade oroa mig för vad andra skulle tycka om det jag skrev. Slutade oroa mig jättemycket åtminstone. 

Jag tror nog att jag har hittat en stil som är ganska min. Visst går det att se spår av vad jag läser och har läst, vilka författare jag har imiterat, men samtidigt blir ju blandningen den som är min egen. Så om du oroar dig över det här med att hitta din stil, gör inte det. Den kommer nog. Annars kan du alltid läsa Chuck Wendigs (lite obscena) blogginlägg på ämnet.

Som vanligt är det inte bilden bredvid som har skrivit inlägget.

Vad håller jag på med egentligen?

Vad håller jag på med egentligen?

Det är en ganska bra fråga faktiskt. Jag frågar mig det flera gånger om dagen ibland.

Om vi ser till det som har med skrivande att göra, för det är ju det en författare gör. Så det måste ju jag också göra. Men även när jag faktiskt inte rent fysiskt sitter vid tangentbordet skriver jag. I huvudet snurrar idéer på saker jag vill skriva och saker som jag borde ändra i sånt som jag har skrivit.

Ibland kommer jag idéer när jag t.ex. står och diskar som jag sen ropar ut till min fru i vardagsrummet. “Vad tror du om att låta [honom] dö?” eller “Hon kanske ska sno den där bilen”. Det är då jag hoppas att lägenheten inte är avlyssnad.

Och i datorn har jag flera projekt öppna samtidigt för att komma ihåg att fixa det här, skriva klart det där och skicka in det där. Så det här att skriva blev mer än bara en hobby ganska snart.

Om ni vill veta lite vad jag jobbar med just nu så har jag ett par aktiva projekt för tillfället:

  • En ungdomsbok (~16 år) som jag skrev klart i höstas som behöver lite grovpolering, och genomläsning av några som är lite hemma inom fantasy/historical fiction (skicka ett mail om du kände dig träffad), innan jag kan finpolera den.
  • En annan bok, mer riktad åt 12-14 år, som jag precis har börjat på.
  • En novell (“Vargavinter”) som ni kan läsa under Texter. Den är i första utkast och kommer nog att komma att ändras en del innan den får gå vidare till någon som vill ha den.
  • En annan novell som för närvarande heter “Nexus”, tänkt att bli något till antologin Maskinblod 3 (Affront, 2014).

Utöver det finns det fler texter i olika stadier av färdigställning som ligger mot deadlines lite längre fram i tiden tillsammans med allt det där som måste skrivas till universitetet.

Så nu vet ni lite vad jag håller på med just nu. Och bilden här bredvid har egentligen ingenting med någonting här att göra. Den var mest snygg.